Jag började märka att konstiga saker hände i min lägenhet på natten. Men när jag gick till polisen behandlade de mig som om jag var galen och ville inte ens lyssna på mig.
Därför bestämde jag mig för att installera en dold kamera i mitt sovrum. Nästa morgon, medan jag granskade inspelningarna, var jag förlamad av rädsla vid tanken på vad som egentligen hände i mitt hus medan jag sov.
Jag har alltid varit en extremt precis person. Allt måste vara på sin plats: ett excentriskt glas irriterar mig, böcker måste vara i exakt ordning, handdukar perfekt vikta, skor i linje. Jag lägger märke till detaljer som många förbiser.
Och det var just denna vana som räddade mig.
För ungefär två månader sedan började jag lägga märke till små avvikelser. Minimala, till synes obetydliga detaljer. En kväll lämnade jag ett glas vatten på nattduksbordet, säker på att jag inte hade druckit det innan jag gick och la mig. På morgonen var glaset blött inuti, som om någon hade druckit. Jag trodde att jag hade blivit förvirrad.
Sedan hittade jag smutsiga fotspår på dörrmattan, trots att jag bodde ensam och det var torrt den dagen. Senare lade jag märke till att en brödbit hade brutits ojämnt, som om någon hade plockat upp den. Känslan av obehag växte.
Jag började fotografera rummen varje kväll innan jag gick och la mig. Jag ringde vänner och familj för att fråga om någon hade en reservnyckel. Ingen visste någonting. Jag bytte lås. I några dagar kände jag mig lugnare, men de konstiga episoderna fortsatte.
Polisen sa att jag var lättpåverkad, stressad och förmodligen inbillade mig allting. En av poliserna skämtade till och med om att jag borde sluta titta på skräckfilmer. Jag gick därifrån och kände mig förödmjukad och ohörd.
Men jag visste att något var fel.
När jag lämnade en bok på bordet en kväll och hittade den i soffan morgonen därpå, visste jag att jag var tvungen att skaffa bevis. Jag installerade dolda kameror i mitt sovrum och kök. Den natten sov jag med hjärtat i halsgropen.
Nästa morgon tittade jag på inspelningarna.
I nästan en timme syntes ingenting. Sedan, runt klockan ett, kom en mager man, klädd i mörka kläder, långsamt ner från öppningen i taket som ledde upp till den gamla vinden.
Han kom in i köket, öppnade kylskåpet, drack ur mitt glas och åt brödet. Han flyttade runt saker. Sedan gick han in i sovrummet.
Han stannade bredvid min säng och tittade på mig medan jag sov. Han låg kvar där länge, orörlig. Ibland böjde han sig lätt ner, som om han kontrollerade något. Att titta på de där bilderna fick mig att darra.
Med videon som bevis ingrep polisen omedelbart. De upptäckte att mannen gömde sig illegalt på byggnadens gamla vind. Han hade tidigare varit inblandad i en utredning om en ung flickas försvinnande och hade varit intagen på en psykiatrisk klinik.
Han greps, men förklarade aldrig orsaken till sina intrång.
Efter den upplevelsen kunde jag inte bo kvar i den lägenheten längre. Jag flyttade in hos mina föräldrar. Än idag vaknar jag vid minsta ljud och kollar flera gånger att dörrarna är låsta.
